Var det någon mer än jag som såg Färjan igår? Ett tv-team har följt händelserna på en finlandsfärja. Tv-teamet följer till största delen besättningen på båten, men det förekommer en och annan bild på passagerarna.

Nu har väl folk börjat få panik över detta. Det är klart - om du har åkt på kryssning och har gjort ett och annat som inte riktigt stämmer överens med verkligheten - ja, då är det så. Om du har varit otrogen - vilken tur för din respektive partner att du åker dit på bild.

Det kan inte vara så att, så fort du kliver ombord på båten, du glömmer bort din familj... eller?

Risken att åka dit finns väl alltid. Du kan springa ihop med någon på båten, som faktiskt känner igen dig. Denna någon kan kontakta din familj och berätta. Nu är det tv som är denna någon.

Jag har svårt att känna någon som helst slags sympati för de otrogna människorna...

Ni kommer att sabba många äktenskap. Jaha? Så du är oskyldig?

Idag ringde tjejen från hotellet upp och berättade att vi ska få tillbaka liten summa av det vi hade betalat. Kanon service av henne och hennes medarbetare. Trots allt strul, så kommer jag, tack vare deras service att återkomma som gäst om jag får tillfälle.

... Ja, jag ljuger inte när jag säger att hjärtat var i halsgropen och dessutom var trumhinnorna näst intill sprängda. Jag hade nämligen haft högsta volymen på ringsignalen hela dagen. Förvånad blir man ju när rummet lyses upp av en display och Måns Zelmerlöw börjar skråla precis vid öronen. I min vildaste fight med telefonen lyckas jag se en liten röd katt på displayen och sen blir allt tyst. Jag förstår varifrån samtalet kommer och jag lyckas väsa ett jävla idiot. Tur nog lyckades vi somna om och vakna upp mer human tid.

Vi slog upp våra ögon tjugo i nio ungefär och släpade oss ner till frukosten. Innan vi gick ringde jag upp 03:17-samtalet och mådde alldeles förträffligt bra när jag hörde att jag hade lockat upp den skyldige ur sin sömn.

Dagen tillbringades en liten stund på NK och lunch på Åhléns. Sen styrde vi kosan mot Gästrikland.

Borta är riktigt bra, men hemma är fantastiskt!

Äntligen är vi framme vid den dagen då resan ska få sin verkliga topp. Vi åt frukost mellan nio och tio på morgonen. Sedan bar det av in till citykärnan. Vi shoppade... kan man lugnt säga. Jag inhandlade ett par stövlar, flytljus, två tishor på Indiska, ögonskugga på Kick's m.m Lite krimskrams kan vi säga att det blev. Vi gick och gick kan vi konstatera. Vi fikade på Wayne's Coffee efter Drottninggatan och intog lunch/middag på Pizza Hut. Det var en otroligt trevlig tjej som jobbade där. Hon önskade oss trevlig kväll på LN, till och med.

Det enda som störde resan var att vi hade beställt Stockholmskortet via hotellbokningen. Det blev lite hänvisande hit och dit. Tillsist löste vi det genom att köpa ett tunnelbanekort helt enkelt.

Hur vi än betedde oss blev vi lite sena hem till hotellet. Vi snabbduschade och snabbladdade i vårat hotellrum.

A-L lyckades med att få glittersprayburken lite sur. Den sprutade ut allt den hade i våran dusch. Vi trodde att den skulle explodera, men det gjorde den tack och lov inte. Det ska vara lite äventyr när man är ute och reser. Hur som helst så fick A-L väldigt mycket glitter i bakhuvudet till alla bakompasserande fotgängares glädje. Jag råkade spilla ut ett och annat på golvet också.

Inte förrän 20:20 traskade vi mot t-banan. Vi traskade in på Globen precis i sista sekunden till showen.

Martin Stenmarck var precis så bra som han är. Peter Stormare var också bra. Henrik Hjelt var den roliga pricken på scenen. Det skämtades om än det ena än det andra. Det handlade naturligtvis mycket om vad tjejer gillar och inte gillar. Lite underbältet-humor kallas det.

Hemresan tog vi via Gullmarsplan, där vi åt lite nattamat.

Väl hemma på hotellet stöp vi i säng.

A och jag vaknade 03:17 med skräck i blicken och hjärtat i halsgropen...

Hej och hå!

Idag åkte vi till Sthlm. Vi åkte bil till Kallhäll och ställde den på en parkering där. Sedan tog vi pendeln mot Stockholms centrum. Där bytt vi till t-bana till Brommaplan, där vi checkade in på Scandic Bromma. Trevligt hotell med små trevliga rum. Toaletterna var fräscha och det är viktigt! A och jag traskade över till rummet där B och A-L bor. Vi invigde hela helgen med en liten, liten skål i bubbelvatten. Mat åt vi på restaurangen. Jag åt hamburgertallrik.

Kvällen blev inte särskilt sen eftersom vi var trötta efter en veckas slit på våra jobb.

Förut gick det en serie på tv 4 som hette Alias, det minns ni. Det handlade om Sydney Bristow och hennes liv som hemlig agent i alla dess möjliga olika agentfirmor. Det var en liten (ser liten ut på tv i alla fall) kille som kallades för Sark i serien. Jag skulle inte säga att han spelade den mest sympatiske personen i serien, men det gick liksom upp och ner. Ibland var han en elak person (spelar elak bra) och ett och annat avsnitt var han snäll och kärlekskrank (nja, gillar den elake Sark mer). Alias fick ju ett puttinutt slut och alla levde lyckliga i sina dagar.

Tidigare har jag skrivit om Heroes, som enligt mig är en (ännu så länge) bra serie. Nu har Sark kommit tillbaka - eller nej, inte Sark utan Adam. Det är alltså samme skådis som spelar Sark resp. Adam. David Anders heter han. Först dök han upp i serien som en misslyckad krigare i 1700-talets Japan. Sedan åkte Hiro Nakamura tillbaka i tiden, från nutid till 1700-talet. Hiro hjälper Adam (som kallar sig för Takezo Kensei) till att bli en hjälte. Svarsjukedrama och triangeldrama över en prinsessa ställer till med osämja mellan Kensei och Hiro. Jodå... Nej det går inte alls om Hiro tänker sig utan det slutar med att Hiro tror att han dödar Kensei. Helt plötsligt i nutid dyker Kensei upp mitt framför nosen på Peter Petrelli - och kallar sig för Adam. Frågan är nu... Är Adam ond eller god... Den som ser nästa vecka får se...

Igår läste jag att Sebastian är tillbaka! Tillbaka och tillbaka... Han har väl varit här på jorden hela tiden, men han är här med ny musik. 

Jag ska erkänna att jag är en av de människor som i sista hand väljer att titta på Idol.

När Sebastian var med i Idol tittade jag nästan ingenting... Mer än i finalen. Det var min syster som skulle övernatta hos oss och hon ville så gärna se Idolfinalen. Det var Sebastian mot Agnes.

Det var då jag insåg att: "Hallå, där har vi minsann en kille som kan sjunga!" Sen blev det kanske lite tyst om honom, ingen direkt jättestorm omkring honom. Så kom melodifestivalen 2007. Han sjöng When the night comes falling och jag blir än en gång övertygad om att här är min så kallade, Idol. Jag köpte till och med hans skiva, The Vintage Virgin. Jag blev "frälst" i många av låtarna på skivan. Nu är han alltså tillbaka... Jag har ingen aning om hur denna skivan kommer att låta, men jag har hört singeln My getaway och såg även videon. Enligt min smak, jättebra.

Kom nu ihåg vad jag skrev härom kvällen... Jag har min smak - du har din - och aldrig skola dem mötas! Varför? Därför att smaken är som baken...

Nu har jag i alla fall inte tjatat om hesa röster på många, många dagar. Nu är det dags!

Jag är fortfarande hes... det vill liksom inte ge med sig. Förkylningen och hostan börjar så smått avklinga, men den där rösten...

I morgon drar jag till Sthlm och på lördag blir det LN på Globen. Jag får väl kraxa med så gott jag kan helt enkelt. Kul ska jag ha i alla fall!