Jag är ingen skaldjursmänniska. Tycker inte om att äta... kanske inte på grund av smaken, utan konsistensen. Trots detta deltar jag gärna på kräftfester - det brukar ju finnas annat att inta också. I helgen var jag hos mina föräldrar och min syster med familj närvarade också. De skulle äta kräftor. Min syster har en homogen barngrupp på tre 4-åringar. 4-åringar har en fantastisk fantasi och hymlar absolut inte med det. Att delge hela familjen runt bordet av sina tankar är underbart. Vi vuxna kan ju vara lite avvaktande med sådana saker... tyvärr får man kanske säga. Vi kan kalla trojkan Ettan, Tvåan och Trean. Ettan och Tvåan är flickor och enäggstvillingar, Trean är en pojken som blev trillingen. Tvåan satt närmast morfar vid bordet. När man äter kräftor börjar man tydligen med att suga på kräftans mage... (Detta ter sig konstigt för mig som inte äter.) När Tvåan sitter på sin stol får hon ett lite fundersamt ansiktsuttryck och frågar: "Morfar? Tycker kräftan om att jag suger på magen?" Morfar blir lite ställd, men finner sig ganska snabbt och säger: "Ja, den tycker att det killas skönt på magen." Konstigt hur vi vuxna ska vrida och vända på saker kan man tycka. Vi svarar ofta på barns frågor utan att ge det sanna svaret. Morfar skulle naturligtvis ha svarat: "Kräftan är död, den känner ingenting." Tur att barn har en mer konkret syn på tillvaron.Tvåan: "Men är inte kräftan död...? Jag tror att min kräfta är död." Morfar och Tvåan fortsatte att prata om kräftor en stund till. En lite småkul grej som kan hända med små barn vid matbordet, alltså. Nu kan jag ju tillägga att jag tycker att morfar svarade jättebra... varför ska man ta död på fantasin? Vem skulle kunna svära på att de döda inte har någon känsel?