Innan jag avslutar dagen vill jag dela med mig av det goda. Bilder på mina två små sötnosar. Håll till godo!

Jag vet inte riktigt vad som händer nu för tiden, men har jag missat något när det gäller Hälsingland? Hur kommer det sig att det skulle vara bäst? Nä, nu måste jag protestera! Vad är detta för dolda ting, Wenche? Trodde att det var Heja Norge som gällde...

Ensam, ja det är just vad jag är... hela helgen. Sambon är i Hagfors tillsammans med en kompis. Ibland undrar jag vad folk gör när de är ensamma hemma en hel helg. Vem pratar de med? Vad äter de? Vad gör de? Jag själv vet aldrig vad jag ska göra. Ska jag städa? Ja, det ska jag... frågan är bara när. Vem ska jag ringa till? Mamma, syrran, en kompis från förr eller nu? Brukar komma fram till att jag ringer senare. Ska jag åka hem och hälsa på någon? Nä, men då måste jag antagligen klä mig ordentligt, borsta håret, uppföra mig artigt och ni vet allt man ska tänka på. Vad ska jag äta? Rotar i alla skåp och hittar någon rest i frysen som det går att tina i micron. Ska jag kanske bjuda hem någon? Ja, fast först måste jag städa... Jag tror att jag ska ta lördag först och söndag sen, få se vad som händer på schemat. Hur som helst så är det måndag snart och då... då vet jag precis vad jag ska göra.

I två veckor har skolan invaderats av lärarstuderanden som går sin sista termin på högskolan. Jag har haft äran att handleda en av dessa. Hon är Karin med alla på skolan och det kommer att bli tomt efter henne, tycker jag. Det är lite som att se en liten planta växa till sig från skottstadiet till fullstor. Jag har följt Karins utveckling i tre och ett halvt år. Nu får jag tro att hon är fullärd och att jag har lärt henne allt hon behöver. Det finns egentligen bara ett fel, enligt mig, på Karin - hon kommer från Hälsingland (det är inte det som är felet, även om många kanske tror det - man förstår åtminstone dialekten hyfsat) och detta innebär att hon håller på helt fel lag i bandy. Hon är från Bollnäs och det är naturligt att hålla på detta lag, men ibland hostar hon fram ordet "Edsbyn"... Dessa självgoda "Vi har vunnit SM-guld fem år i rad"-Edsbyn... Det är trots allt jag som ska bedöma hennes kunskaper när hon är på vfu hos mig, har hon inte förståt det? Jaja, SAIK kommer igen, det är ju ett som är säkert, vi bygger trots allt en snyggare inomhusarena... när den nu blir klar, men det blir den. Åter till studenten. Vad hände så fort hon satte skosulan innanför klassrummet? Jo, förkylningen slog till - igen. Trots detta har hon kämpat in i det sista. Jag önskar henne alla lycka i framtiden, för det är hon värd!

Heroes börjar igen! Äntligen börjar något på tv som jag faktiskt tycker är okej att titta på. Efter att Barnaby packade för säsongen blev det liksom tomt i rutan, men nu är det dags igen. Jag hoppas att den andra säsongen av Heroes blir lika bra som den första.

Undra hur det skulle kännas att vara en filmhjälte - på riktigt alltså. Ta Stålmannen som exempel. Han är stark, snabb, osårbar (förutom mot kryptonit), "The Good Guy" och han hör allt på hela jorden. Jag köper allt - utom att höra allt. Jag är inte ljudallergiker, men jag skulle definitivt inte vilja höra 6 miljarder människor i huvudet. Vem ska jag hjälpa först? Vem ska jag strunta i att hjälpa? Det finns fler hjältar i branchen, men när jag tänker efter... Vilka är de verkliga hjältarna? De som jobbar inom Räddningstjänsten? Polisen? Nja, förvisso gör de finfina insatser för oss vanliga döda, men gör de inte bara sitt jobb? Jag vill nog framhäva en helt annan kategori av mänskliga hjältar. Jag tänker på de som kliver upp ur sängen mitt natten för att leverera tidningar. Ja, ni vet själva! Vad tänker man om inte tidningen ligger på hallmattan eller i brevlådan på morgonen? Ja, jag kan då inte säga att jag blir glad... nä... jag blir ledsen och mellan dig och mig... lite arg. Vad ska jag göra i en halvtimme utan tidning? Men lugn bara lugn, tidningsbudet kommer uppför alla trapporna och droppar tidningen på mattan, *pjuh*.

Jag är ingen skaldjursmänniska. Tycker inte om att äta... kanske inte på grund av smaken, utan konsistensen. Trots detta deltar jag gärna på kräftfester - det brukar ju finnas annat att inta också. I helgen var jag hos mina föräldrar och min syster med familj närvarade också. De skulle äta kräftor. Min syster har en homogen barngrupp på tre 4-åringar. 4-åringar har en fantastisk fantasi och hymlar absolut inte med det. Att delge hela familjen runt bordet av sina tankar är underbart. Vi vuxna kan ju vara lite avvaktande med sådana saker... tyvärr får man kanske säga. Vi kan kalla trojkan Ettan, Tvåan och Trean. Ettan och Tvåan är flickor och enäggstvillingar, Trean är en pojken som blev trillingen. Tvåan satt närmast morfar vid bordet. När man äter kräftor börjar man tydligen med att suga på kräftans mage... (Detta ter sig konstigt för mig som inte äter.) När Tvåan sitter på sin stol får hon ett lite fundersamt ansiktsuttryck och frågar: "Morfar? Tycker kräftan om att jag suger på magen?" Morfar blir lite ställd, men finner sig ganska snabbt och säger: "Ja, den tycker att det killas skönt på magen." Konstigt hur vi vuxna ska vrida och vända på saker kan man tycka. Vi svarar ofta på barns frågor utan att ge det sanna svaret. Morfar skulle naturligtvis ha svarat: "Kräftan är död, den känner ingenting." Tur att barn har en mer konkret syn på tillvaron.Tvåan: "Men är inte kräftan död...? Jag tror att min kräfta är död." Morfar och Tvåan fortsatte att prata om kräftor en stund till. En lite småkul grej som kan hända med små barn vid matbordet, alltså. Nu kan jag ju tillägga att jag tycker att morfar svarade jättebra... varför ska man ta död på fantasin? Vem skulle kunna svära på att de döda inte har någon känsel?

Ja, då kommer det första lilla inlägget från mig. Som jag berättade i min presentation, håller jag och min sambo på att bygga upp en stuga. Bygga och bygga, stugan står där redan men är lååångt ifrån bobar. Vi har dock ett jättefint tak. Vi började vårat projekt i somras och lär få hålla på ett antal år framåt innan allt är tip-top. Att jag lär mig ett och annat är säkert. Har dessutom kännt antydan till armmuskler. Det kan värka rätt bra under skinnet efter en helhelg med hammaren i högsta hugg. Vi kompletterar varandra bra på taket jag och den andre. Jag avskyr att klättra på stegar och klänga hit och dit, men höjder är inget större problem. Den andre han ogillar höjder, men har inget emot att klänga, klättra hit och dit. Tänk hur det kan vara... Jag har upptäckt att jag faktiskt har vant mig vid att klättra, men det är bara om stegen står där jag har tränat att gå - få se när stegen flyttas och jag måste räkna ut en annat strategi att klättra - jobbigt. Hur som helt så ska det bli en stuga, som vi kan bo i lite då och då, så småningom.

• Råka
• Orre
• Kanadagås
• Rödstjärt
• Rödhake
• Blåmes
• Kråka
• Fasan
• Glada
• Svala
• Viggen
• Korp
• Gröngöling
• Tärna
• Trut