Yes, jag hade rätt! Jag hoppades innerligt att Adam i Heroes skulle visa sig vara ond... Killen som spelar Adam, spelade Sark i Alias. Han är som klippt och skuren för onda roller. Välkommen säger jag! (Hoppas att det håller i sig.)

Nu när jag äntligen har hasat mig upp ur sängen, ska säga ett och annat om billiga försäkringar - och det är inte vilka försäkringar som helst, utan reflex och lyse. Det är två underskattade försäkringar av många.

Barnen, ser de vuxna oftast till att bylsa på med reflexer, men när den vuxne själv ska ge sig ut i trafiken, nä då är det inte så viktigt längre. Jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att köra på dumdristiga fotgängare utan reflex. Det verkar inte gå upp för dessa människor att om de inte har reflex, borde de rimligtvis vara mer försiktiga när de ska gå över en väg. Ett bra exempel på detta är Norra Vägporten här i staden där jag bor. Strax efter sju på morgonen anländer en buss från en större stad österut. Människorna som kliver av den här bussen (och säkert människor på andra bussar också) tror att de kan traska över vägen utan att synas. Nu när halkan också vill göra sig påmind och vintern strax knackar på, vill jag ge dessa människor ett tips:

Om ni ska gå över gatan - använd reflex så att jag åtminstone har en rättvis chans att bromsa in utan att tvärnita och få sladd! Eller stå kvar tills alla bilar har passerat. Jag vill faktiskt inte köra på en människa - inte djur heller för den delen, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att sätta reflex på alla djur.

En annan billig försäkring är lyset på cykeln. Varför ska det vara så svårt att synas i trafiken? Under den mörkaste tiden på året brukar jag (när jag är på hemväg från jobbet) "roa" mig med att räkna alla cyklister som kommer emot mig utan att jag medveten om det - inte förrän jag nästan kör på dem. (Vill tillägga att jag minsann inte är någon fartdåre inom tätbebyggda områden.) Genomsnittet av antal cyklister jag ser från det att jag kommer in i staden är ca 40. Av dessa ca 40 brukar max 3 ha någon form av belysning på sin cykel. Skrämmande! Av dessa 3 har 2, blinkande lysen, vilket jag har förstått inte duger som lagligt lyse.

Jag undrar... Är människor inte rädda om sina liv? Nä, kanske inte... Men om dessa människor inte är rädda om sina egna liv, låt oss andra bli oskyldiga till olyckorna... för jag vill som jag sa tidigare, sannerligen inte orsaka att en annan människa skadas, eller i värsta fall dödas.

Hej och hå... jag blir inte alls kvitt den här halsvärken... Idag har jag lite feber kvar i kroppen... hoppas att den vandrar vidare snart.

Låg och halvtittade på tv i morse. Hamnade på UR:s program där tre ungdomar satt och diskuterade. De pratade om lärare ska betygsättas eller inte. Jag tänker inte lägga någon större energi på ämnet i sig, men det fanns en kille med i den lilla panelen som jag delade åsikt med. Det är killen i sig jag måste lägga lite energi på.

Jag håller just i dessa dagar på att läsa en högläsningsbok för mina små elever. Det är Tsatsiki och morsan, för övrigt en jätterolig bok. Vi har också sett filmen tillsammans. Den lille söte Tsatsiki, som alla med moderskänslor skulle vilja adoptera. Nu kommer jag med ett skop...

Tsatsiki har blivit stor!

Han satt där på tv och pratade med mansröst... ja, det är sant! Han satt där och tyckte till i panelen. (Han hade för övrigt de klokaste tycka- till-åsikterna.)

Samuel Haus heter killen egentligen och enligt mina källor är han minsann 18 år nu för tiden...

Om nu liten har blivit stor... vad har då hänt med mig under alla dessa år? Har jag också åldrats? Jaa, jag sa det tidigare under hösten och jag får helt enkelt stå för det! Jag blir snart 24 år!

Stugan har vi filat en del på denna månad. September blev arbetet något vilande. Nu är all plåt på plats och nu är det vindskivorna som ska upp. Vi har målat och målat på brädorna och nu ska de bara skruvas på plats. Arbetsledaren och C har lyckats få upp en av skivorna. Resten kommer...

Förra helgen då vi var vid stugan fick jag ett litet ryck. Jag tänkte såga till några bitar trä, som vi ska elda upp. Okej - då behöver jag sågbockar, tänkte jag. Med mycket möda och stort besvär hittade jag lämpliga träbitar att snickra ihop bocken med. Det gäller ju liksom att inte göra av med alla träbitar för då har vi inget att elda... Nåja, en sågbock blev det... nu måste jag försöka snickra ihop en till, annars blir det svårt. Stolt blev jag i alla fall, trots några missbedömningar enligt arbetsledaren, men det ska tilläggas att även han var stolt över min insats. Mellan far och dotter måste det bli så ibland.

Vi har också hunnit påbörja jobbet att rikta upp en vägg, som är innåt skogen sned. Den lutar flera grader åt fel håll, men nu ska det bli bra... tror jag.

I helgen var vi där ute igen, men inte särskilt länge... vi var inte så krya av oss. Jag har i alla fall krattat halva tomten... den lilla tomten, men mycket löv blev det. Den andra halvan tänker jag inte kratta... För det första utgör inte löven livsfara där de ligger och för det andra skulle jag få hålla på i evigheter innan jag skulle få bort alla löv... och det vill jag inte. Livsfara, undrar du... Ja, Stjärnor på is skulle kunna åka omkring på mina löv, utan skridskor istället för på isen... skulle ha samma effekt.

För alla er som undrar - jag lever!

Det är bara det att det här med blogga... det tar lite tid och ibland har man inte tid. Faktiskt inte ork heller.

Nu ska jag i alla fall skärpa till mig. Jag kan dock inte lova att det blir daglig skrivning, en det lilla får vara gott nog.

Precis i skrivandets stund traskade C in genom dörren efter att ha varit på Frankrikeresa. Bordet bredvid mig fylldes av ett antal föremål av glas. I dessa föremål finns det naturligtvis franska viner. Det blir mysigt i höstmörkret att sitta och smutta på. Inte allt på en gång - nä, lite i taget.

Det värsta är att C har med sig en - just det - förkylning med sig hem.

Var det någon mer än jag som såg Färjan igår? Ett tv-team har följt händelserna på en finlandsfärja. Tv-teamet följer till största delen besättningen på båten, men det förekommer en och annan bild på passagerarna.

Nu har väl folk börjat få panik över detta. Det är klart - om du har åkt på kryssning och har gjort ett och annat som inte riktigt stämmer överens med verkligheten - ja, då är det så. Om du har varit otrogen - vilken tur för din respektive partner att du åker dit på bild.

Det kan inte vara så att, så fort du kliver ombord på båten, du glömmer bort din familj... eller?

Risken att åka dit finns väl alltid. Du kan springa ihop med någon på båten, som faktiskt känner igen dig. Denna någon kan kontakta din familj och berätta. Nu är det tv som är denna någon.

Jag har svårt att känna någon som helst slags sympati för de otrogna människorna...

Ni kommer att sabba många äktenskap. Jaha? Så du är oskyldig?

Idag ringde tjejen från hotellet upp och berättade att vi ska få tillbaka liten summa av det vi hade betalat. Kanon service av henne och hennes medarbetare. Trots allt strul, så kommer jag, tack vare deras service att återkomma som gäst om jag får tillfälle.

... Ja, jag ljuger inte när jag säger att hjärtat var i halsgropen och dessutom var trumhinnorna näst intill sprängda. Jag hade nämligen haft högsta volymen på ringsignalen hela dagen. Förvånad blir man ju när rummet lyses upp av en display och Måns Zelmerlöw börjar skråla precis vid öronen. I min vildaste fight med telefonen lyckas jag se en liten röd katt på displayen och sen blir allt tyst. Jag förstår varifrån samtalet kommer och jag lyckas väsa ett jävla idiot. Tur nog lyckades vi somna om och vakna upp mer human tid.

Vi slog upp våra ögon tjugo i nio ungefär och släpade oss ner till frukosten. Innan vi gick ringde jag upp 03:17-samtalet och mådde alldeles förträffligt bra när jag hörde att jag hade lockat upp den skyldige ur sin sömn.

Dagen tillbringades en liten stund på NK och lunch på Åhléns. Sen styrde vi kosan mot Gästrikland.

Borta är riktigt bra, men hemma är fantastiskt!